Skrivet av: ramblerboy | januari 12, 2013

Turfsäsong December

Det var den 6e december jag tog min första zon,
tågstationen i ronneby då det var den som var närmast.

Föga anade jag då vad som låg framför mig.
Föga anade jag vad underrubriken till TURF sa, nämligen -”Outdoor addiction”.

beroende var bara förnamnet. När jag hade plockat några till zoner och begav mig hemåt efter de första stapplande turfzonsstegen så var jag lite spänd på vad som skulle hända sedan. Jag hade ju insett att äga zoner lång tid var bra och önskvärt efter att ha kollat in hemsidan. Turfgame.com
det tog nog inte ens en timme innan ronstation som zonen heter var röd igen och telefonens datorröst sa ”zone lost” på med pjux o mössa och så springa o ta den igen. Redan från början visste jag att jag ska bli kung på de här.
Alla andra hade dock ett väldigt försprång så jag fick ligga i.
Det var nästan knädjup snö i blekinge vid den här tiden, och en del zoner kändes bara väldigt långt bort på traskande ben. Tog alla i Ronneby utom 3-4 st som var för långt bort, men det var aldrig jag fick uppleva hela stan grön, för när jag var klar i ena änden kom någon efter och plockade de jag nyss lämnat.

December var månaden då jag på allvar började motionera, då jag hittade något som bara lurade mig att  gå ytterligare en liten sväng.  och plötsligt hade varit ute i 2-3h och var alldelles blöt o kall.

En runda in till karlskrona och ut o gå ett par rundor med polarens jycke fick upp mig till plats 10 eller så på listan och jag började se en aning om att jag kanske skulle kunna placera mig högt på blekinge listan. de som hade mer poäng sporrade mig bara att jaga zoner som en besatt.

Jag tickar uppåt så sakta och plötsligt är jag 3a på blekingelistan, just då. i denna euphori när jag inser att den enda jag inte kommer kunna slå är mattse som hade nästan dubbelt med poäng så åker jag till västervik.
det var ju jättekul, massa nya zoner att plocka och lite krigande med jorhajness. Som jag inte visste om jag skulle gilla eller hata för att han plockade zonerna nästan lika fort som jag tog dem. Någonstans här hade jag dock insett att det nästan är bättre att plocka nya zoner hela tiden för det ger mer poäng. så när han sedan åkte på julledighet och jag plötsligt ägde alla zoner i 2-3 dagar tyckte jag det började bli lite trist tills nån nygammal stjärna kom och började utmana.

En dags resande i länet förärade mig vimmerby zonerna, och de flesta av oskarshamnszonerna.

Att fira jul i zonlöst land blev en plåga. dessutom hade nu min kropp vant sig vid 2h motionerande i snabb takt per dag och att då sitta i en soffa och varva det med promenad till bordet några meter bort för att äta massa julmat fick mig att börja klättra på väggarna (ja iallafall nästan) farsgubben tyckte att 20min promenad var alldelles tillräckligt. Han märkte väl att jag började bli rastlös för jag satt otåligt och följde mazarins och snusmumrikens kamp om linköping några mil bort, spanade in kalmar listan som jag till min fasa hade hamnat på och drömmen att komma högt på listan grusades av kingenin och gänget från kalmar som alla låg på flera ggr mina siffror.

Farsan är inte så villrådig dock så att få sticka iväg till linköping några timmar var helt okej för han. tog en lite avsides runda i tron att jag då (vis från kalmar o blekinge ) skulle få ha dem kvar i kanske ett par dagar iaf. Hade inte räknat med att snusmumriken lagt in högsta växel och plockade allt som blivit rött snabbare än de hann bli det.
Så jag stack dagen efter till kisa istället och plockade de 3 zonerna där.
Men julpäsande har ju sitt slut och på väg ner till västervik igen plockade jag en runda till i linköping, och stannade sedan till i åtvidaberg och plockade alla zoner där utom den i folketspark som var stadd bakom höga stängsel.

Målet ändrades i turf och jag ville upp i 50000 poäng innan säsongsslutet.
Jag nådde det med  nästan 1000 poäng tack vare att jag lyckades tjyva någa last minute (för mig’) från annan turfare och inte bara låg och tickade pph de sista dagarna då jag inte hade möjlighet att turfa.

Jag tyckte att det var en väldigt bra säsong

123 unika zoner plockade i 3 olika regioner
236 zoner totalt
50982 poäng
blev placerad på 127:e plats på världslistan vilket gjorde mig skapligt stolt.

en bra första runda, och nu är vi inne på januari rundan som även den verkar bli väldigt spännande.

besökta platser var alltså
Ronneby
Karlskrona
västervik
Oskarshamn
vimmerby
Kisa
Linköping
Åtvidaberg

Annonser
Skrivet av: ramblerboy | december 25, 2012

TURF

Tyckte att det kunde vara läge att dra igång den här bloggen lite igen, men med ett lite annat syfte, än vad jag hade för 3 år sedan då jag sist skrev.

Den kommer fortfarande att handla om mina resor, och mina vandringar. Men mina ben har hittat ett nytt syfte för att komma ut och röra på sig.

Det började egentligen i somras då jag på radion som skvalade på jobbet hörde berättas om ett gps baserat spel med ett konstigt namn som jag sedan inte mindes. Vad jag mindes var att man var tvungen att ha android för att spela det (nu har de dock släppt en testversion för iphone) och att det gick ut på att ta zoner, och att det påminde om geocatching (som jag åxå egentligen ville börja med) fast utan dold låda.

Jag tyckte då att det lät väldigt kul och längtade efter att bli rik och kunna börja.
men rik blev jag aldrig snarare tvärtom, i början på december dock så ärvde jag polarens efter att han uppgraderat sig till iphone istället. Det första jag gjorde var att på appsidan leta efter ”kul med gps” upp kom då turf.

http://turfgame.com/index.php

Jag tankade ner det, och insåg att jag hade en zon alldelles nära där jag bodde. Jag gav mig genast ut och plockade den. När en annan person sedan 1h senare snodde tillbaka den så var jag fast.

Så idag handlar det för mig i mitt motionerande om att ta zoner och låta fötterna vandra däremellan.

Skrivet av: ramblerboy | september 19, 2009

Båten har tagit ytterligare lite form

Båten kommer framåt och framåt allt eftersom, i höst nu så har jag fått hjälp av en annan kille så att jag ska hinna bli färdig.  Precis innan sommaren satte jag på botten, nu i höst har jag fixat till formerna på den, satt dit kölen och fixat till tofterna, jag har även börjat bygga mina åror, den ena ser ni på bild.

Jag har verkligen hittat rätt och jag verkligen älskar plugget. tänk att få forma nått så vackert med sina händer. Jag blir facinerad av att det är jag som har gjort det, med mina egna händer. När jag inte bygger på min egen så går jag omkring och spanar på de andras båtar. Och jag har lärt mig massor i år. Och jag vet att jag har så sjukt mycket mer att lära mig i livet.

Har återigen kommit dithän att jag verkligen söker kunskap, d är en skön känsla som får en att utvecklas.

Skrivet av: ramblerboy | september 14, 2009

Tränad och taggad för äventyr

Det var nu väldigt väldigt länge sedan jag skrev något alls här i bloggen.
Mycket har såklart hänt, och jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta om framsteg och motgångar som mött mig.

Men då jag är trött på att deppa över allt som inte hänt så ska jag försöka ge en positiv bild.

Om jag säger hur dålig form jag var i i våras så tror inte folk på mig, men jag som kände av det VET, vet att jag blev lika slut av att gå 1km som jag tidigare blivit av att gå 3 mil. Att den minsta ansträngning höll på att ge mig en hjärtinfarkt.
När sommaren kom hade jag bestämt mig. Och när jag slutade skaka i slutet på juni så var det bara att börja.
men var börjar man när man suttit på häcken allelles för länge? Det var en fråga jag var tvungen att fundera över. Jag visste att jag inte kunde chocka kroppen som jag gjort tidigare, med heldagar i tungt tempo.
Bestämde mig när Juli började att mitt midjemått skulle ner 10 cm, jag satte dock inget slutdatum. Men där var målet! till på köpet ville jag börja komma i form. Den form som jag hade som tonåring då jag kunde åka inlines i flera timmar utan att ens känna att jag rört på mig. Funderade hit och dit och bestämde mig för att börja VÄLDIGT basic med hopprep. D är en bra konditionsgrej som får hela kroppen att aktiveras. Efter bara 20-30 sekunder var jag stendöd. och trött resten av dagen. Men inom mig hade jag bestämt mig, och dagen efter gick jag ut med hopprepet igen, den här gången klarade jag iaf 40 sek innan jag säckade ihop. Dock klarade jag även av ett inlinespass på ca 10min på eftermiddagen. Jag visste att min resa skulle bli oerhört lång, att jag skulle behöva vara stenhård mot mig själv och att jag vad som än hände var TVUNGEN att ta tag i detta nu om jag skulle leva tills jag var 3o.

Hela sommaren har jag hoppat hopprep på mornarna innan frukost. Blev glad när jag efter nån vecka klarade 2 minuter. Blev glad när jag ytterligare nån vecka senare klarade 5 minuter. Och efter ytterligare ett par veckor passerade jag 10minuters gränsen. D kan låta som bagateller, men eftersom jag vet hur illa det var. jag menar inte ens kunna hålla igång kroppen i 30 sek, om man jämför med det så är jag Grym nu.
De dagar jag har orkat har jag efter det kört någon typ av styrketräning, antingen med 0,5-1kg hantlar eller med gummiband, eller ett pilatespass. Jag har även försökt att gå mycket, jag har åkt inlines när vädret tillåtit. Och har där kommit så långt att jag nu i september visserligen blir trött efter typ 10 min, men sen kommer jag in i andra andningen och har åkt ca 1 h utan att bli så slut att jag bara sover resten av dagen. Trött, ja, men inte död.

Har även testat att jogga. Första gången var för ca 2-3 veckor sedan, det var en sen kväll och min hjärna var oerhört förvirrad och behövde lindring, då sprang jag och gick om vartannat när mina lungor skrek för mycket, medans hjärnan bara skrek efter att få springa loss. Blev förkyld och när jag kanske inte helt återhämtat mig från det för kanske 1-2 veckor sen så gav jag mig ut på en ”riktig” joggingrunda, där syftet faktikst var att jogga. För absolut första gången i mitt liv, nej jag har aldrig varit mycket av en löpare, Så joggade jag i 15 minuter, joggade verkligen, inget smålufsande mellan varven. Därefter gick jag en rejäl runda med små joggingintervall (mina knän sa ifrån annars hade d blivit mera) som väl totalt sett tog uppåt en timme. Det där blev en sån energyboost att jag bara vill fortsätta att förbättra mig. För första gången på säkert 5-6år så känner jag att träningen faktiskt ger resultat.

En annan grej som boostat mig är att jag i förra veckan var på TDE med skolan, på morgonen var det ett gympapass. Och jag klarade av 40 minuter av diverse hopp och jogging på stället och var inte ens trött, utan bara så där skönt uppiggad. DET var nog det som verkligen fick mig att inse hur långt jag kommit i sommar, det fick mig även att minnas mitt mål och jag tog fram måttbandet.

i juli
midja: 107cm
Ork: 20 sek hopprep sen helt död

i september
midja: 101-102cm (tappat 5-6cm)
ork: 40 minuter gympa och pigg som en mört efteråt

Vad vågen visar bryr jag mig faktiskt inte om, för mig handlar detta enbart om att få mer ork att faktiskt göra allt d där jag drömmer om.  Så jag är på väg att bli vältränad (ja jag vet, d är en lååång väg kvar) och är därmed sugen på äventyr igen, klättring, vandring, paddling mmmm, drömmer mig bort. Så om du åxå är sugen på det så bara hör av dig så kan vi nog fixa till det.

Skrivet av: ramblerboy | maj 10, 2009

Cykling

Så var det dax för den där andra turen med polaren A.

Den här gången gränslade vi våra cyklar och tog med oss matsäck i varsin rygga och utforskade de små stigarna längst med kusten, jag på min älskade lila fara som nu har hängt med i snart 9 år och ca 7000mil.  Han på nån tävlingshybrid som väger ingenting och med smala däck.  Den tid då lila faran utan problem klarade av 20-25mil på en dag med mig på sadeln är borta sen många år, och det var med ett oerhört kämpande jag försökte att inte svimma av ansträgningen, att få fötterna och benen att fortsätta röra sig framåt i cirkel.  Över rötter, och stenar eller upp och ner för branta asfaltsvägar, eller bara svischa framåt i lagom kurviga svängar. Smalt så man var tvungen att cykla på led eller breda cykelvägar så man kunde köra i bredd och snacka en massa shit. Vi var ute från ca 14.30 till ca 19.30 5 timmar nästan ihållande cyklande, jag flåsar tungt mestadels av tiden, övrig tid, skriker mina vader av smärta av begynnande kramp. Jag lider, inte egentligen så mycket av smärtan och andfåddheten som av smärtan att veta att detta för bara några år sedan var en bagatell. Jag lider av att vilja mer än vad kroppen idag klarar av, lider av att veta att jag har klarat av det, lider av att inte längre vara vältränad utan bara ett fetto.

Men om jag och A har möjlighet att vara i närheten av varandra så kanske, kanske kanske han med sin entusiasm och aldrig svikande vilja att vilja röra på sig lyckas få mig i form. Jobbet måste jag göra själv, men bara det att ha någon bredvid sig, någon som alltid är PÅ betyder så oerhört mycket

Skrivet av: ramblerboy | maj 4, 2009

Heldag i en pråm, förlåt jag menar kajak

I lördags när solen sken från en klarblå himmel tog jag och polaren A, en tur runt stans skärgård i varsin kajak. Han som tidigare paddlat motionskajak och även tävlat en del körde i vad han själv ansåg vara en pråm en vkv101.
Själv körde jag i vad jag själv anser var en pråm, en necky chatmandu. Av alla kajaker jag testat är Necky, de absolut utan tvekan sämsta.  Chatmandu var visserligen snäppet bättre än de necky jag paddlat tidigare, men likheten med en pråm var i vart fall mer lik än likheten med en kajak.

Jag har inte paddlat på 2 år, min fysik är urusel, och alla de där bålmusklerna som man ska använda vid paddling ville helt enkelt inte funka så det blev till att använda armarna så gott det nu gick, tur att iallafall de fått sin dagliga dos träning. Det blir inte bättre av att hur hår man än tar i med alla tre motorerna inte kommer någonstans, ja iallafall inte i jämförelse med polarens 101:a.

När vi kom ut på brottsjön visade verkligen min necky vad han inte gick för, jag kunde inte vända upp mot vågorna, och jag hade fullt sjå att hålla mig flytande när de rullade in snett föröver. Pråm utan sjöduglighet förtog lite av paddelglädjen.

Men med schysst häng på öar mellan varven, med först äggmacka o pucko på en sjöfågelfylld kobbe o sedan veggis pasta sallad och diskussion om livets väsentligheter på en annan ö.  Därefter ta sig samman och samla reservkraften för att kunna ta sig tillbaka till utgångspunkten via en massa illaluktande kanaler.

Vid hemmahamnen så kunde jag inte låta bli att testa att rolla. Trots poalrens varning om att vattnet var oerhört lågt. Jag tänkte att SÅÅÅ lågt kan d ju inte vara, men han fick rätt och jag fel, när jag vände mig upp å ner hamande jag med huvudet i dyn. blev så paff att jag formligen flög ur kajaken utan en tanke på att försöka räta upp den igen, och ställde mig i dy som nästan räckte mig till midjan.

efter några ytterligare misslyckade försök, sa han med ett skratt att jag borde testa hans 101:a

det tog ungefär en tiondels sekund så var jag o vadade i dyn igen, och mitt självförtroende var rejält knäckt, jag trodde seriöst att jag faktikst visste hur man paddlade men polaren bevisade för mig hur fel jag hade. Å andra sidan har han aldrig någonsin paddlat med skeddar och kan inte förstå hru det funkar. där ligger jag än så länge på pluskant.

Ser fram emot nästa tur, vad det blir och var det återstår att se.

Skrivet av: ramblerboy | mars 28, 2009

Båten börjar ta form

bat-med-3-bordMånga av er som följt den här bloggen ett tag har frågat, och även vissa som ännu inte hittat hit. Jag står i en kall (genomsnitttemperaur än så länge i år är 6grader) gammal lokal från 1700talets mitt och bygger på min första båt någonsin.  Samtidigt som bit för bit passas in så läks min själ bit för bit, sakta och säkert. Att stå i linolje och balsamterpentin doft hela dagen är en riktig lisa för själen. När det sedan blandas med tjära så är glädjen fullkomlig.

Det tar tid, och ibland undrar jag om den någonsin kommer att kunna flyta, just nu ser den dock mest ut som ett lågt badkar. Och om jag lägger den i strandkanten i malmö så kanske Polarens son kan bada i den.

Jag vet att den inte ser så mycket ut för världen, men betänk att det är MINA händer som formar den, det om något är häftigt.

Skrivet av: ramblerboy | mars 22, 2009

Post stress

Jag har bestämt mig för att erövra muren som sträcker sig genom en stor del av staden inte på höjden, men på längden. Jag gick in på nätet och letade efter ett par klätterpjux. Hittade ett ställe som hade rejäl rea så jag slog till och köpte dem.  Sedan var det inte så lite spänd förväntan på att få paketet. skulle de passa eller skulle de vara för små eller ve o fasa FöR STORA. Det är en stor risk att köpa ett par klätterskor på nätet framför allt när det är de första och man inte har provat så många.
Jag väntar de 3 dagar de hade sagt att det kunde ta. Väntade ytterligare 2 dagar. Sedan gick jag in på meijlen för att kolla om de skrivit nått om att det gått galet. Inget meijl från dem efter bekräftelse meijlet. Men längst ner i det kunde jag se en länk att mitt paket åkt genom nästan halva sverige och nu återigen befann sig i affären. Jag suckade djupt. det betyder att det kommer ta ytterligare några veckor att få tag på det + att det kommer kosta mig 300kr extra. Och plötsligt hade jag då lika gärna kunnat gå tille n affär och köpa pjuxen för fullpris. Stress och frustartion av stora mått.

Jag har även de senaste veckorna varit uppfylld av en oerhörd stress, en stress från det förflutna. Jag försöker intala mig att det inte är något att ödsla energi på, men likväl håller den mig vaken om nätterna. Likväl får den mitt hjärta att slå i 320. Likväl sitter jag natt efter natt på mitt fd kontor, går omkring i lokalerna, pratar med personerna från det förflutna, försöker lösa problemen som jag då ställdes inför. Minns platserna, lukterna, musiken som min dator just då spelade som flitigast. i nästa virvlande minnessekvens befinner jag mig på nästa arbetsplats. Hör orden ”du är helt jävla oduglig” känslan av total ovärdesfullhet och maktlösheten att inte orka jobba så fort som jag kände att jag hade behövt, tröttnaden på kvällen då jag bara stupade i säng, stressen för att behöva gå dit nästa dag åxå.
det tredje jobbets sekvenser virvlar förbi i precis samma takt, otillräcklighet, smärta i kroppen. Bilångesten som griper mig varenda gång jag ser en bil efter att jag var på körskolan.

Allt detta blandas med ångesten inför sommaren, jag vet inte hur jag ska göra för att få ett sommarjobb, men jag vet att ända möjligheten för mig att överleva den är att vara aktiv hela dagarna med något som gör mig helt utmattad till kvällen så att jag sen kan sova.

Jag är rädd att all denna  post stress en dag kommer ge mig en hjärtinfarkt.

Skrivet av: ramblerboy | februari 28, 2009

Chompis R.I.P

En av mina chompisar har dött till följd av en hjärnblödning.  Han hann inte ens fylla 25 år. Det är så orättvist.  Han var alltid så full av vänskap, tokiga ideér och ett stort mått humor.  Jag har inte träffat honom på över 1,5 år, ändå har han lixom resten av klassen lixom etsat sig fast, och det finns vissa grejer jag inte kan göra inom friluftsliv utan att tänka på dem. När jag tänker efter riktigt djupt så finns det nog ingenting av friluftsliv som jag kan ägna mig åt utan att tänka på fri56.  Och den hittils skönaste tiden i mitt liv.

Men just nu när jag ser tillbaka så är det bara honom jag ser. En buff med flames,  2 händer med hardrocks tecken, Han som verkade så hård på ytan, men när jag behövde hjälp att ta mig fram  ställde upp genom att tex hacka trappsteg i glaciären.
Saknaden är stor även om han inte var den i klassen jag umgicks mest med eller ens kände mest samhörighet med. Men hans livskraft och allting gir sig, och hans förmåga att erövra det som anda trodde var omöjligt. Kommer följa mig länge.
det var han som kom upp med att en tur kunde vara ”exstas”,

Så låt oss gå ut och göra exstatiska turer vad vi än tar oss för i livet.

Jonte Chompis No1 Rest in Peace

Skrivet av: ramblerboy | februari 15, 2009

skridskor

Under några år nu så har min sysselsättning bestått i att sitta på en soffa framför en datorskärm, jag har för länge sedan insett att om jag ska klara av livet och alla svårigheter som möter en där ute så behöver man vara både vältränad och smart.

Eftersom jag troligtvis aldrig kommer att bli smart så får jag försöka jobba på det där med vältränad istället.
men hur kommer man igång, hur sparkar man igång en kropp som bara vill halvligga. En lat kropp, en tung kropp.  Jag har försökt ta löppass,  men efter bara 30 sekunder skriker mina lungor.
Jag har försökt ta promenader, men man kommer ju ingen vart.
Sen för några veckor sedan så följde jag med en polare till ishallen och lät mina hockeyrör få lufta sig lite. Annars har det mest varit de långa som fått rasa av sig på lite sjöar.  och även de har dock fått ligga på hyllan för länge.

I vart fall så insåg jag att bambi klarade sig bättre än vad jag gjorde den första dagen även om färdigheten snart var uppövad och jag åkte runt runt i rinken, hela tiden åt samma håll.  Min polare å andra sidan åkte framåt o bakåt och krisskrossade mellan alla barn och ännu mer drumliga vuxna än mig. Jag tyckte att det såg kul ut och jag ville lära mig. Han visar tålmodigt och jag gör några försök men d går inte att få till det och jag fortsätter åka runt, runt runt.
Ett par dagar senare var vi där igen.
och nu var kroppen villig att träna igen även om fötterna gjorde lite ont och vaderna skrek efter nån timme.

Äntligen verkar jag ha hittat till en motionsform som jag faktiskt klarar av att idka som förberedselse för det tuffa livet. Min polare är inte längre med mig, men jag går dit själv 2-3 ggr i veckan. Efter några intensiva träningstimmar med största mål att lära mig åka bakåt och att stanna så klarade jag de första bakåtsvängarna. Och håller nu på att öva upp mig mer och mer. Och ju mer jag lär mig åka framåt o bakåt dessto mera vaknar längtan efter att lära mig åka på konståkningsskridskor. Att förvandlas til en is älva och bara sväva fram,att vara ett med musiken och vara ett med isen på samma sätt som jag var ett med vattnet när jag var liten.

Någonstans måste man börja,  jag tog ett stort steg för någon månad sedan och flyttade. Nu har jag tagit ett stort litet steg på min väg mot bättre hälsa. Kankse kommer jag en dag att bli den vältränade atleten som jag ser i spegeln.

Skrivet av: ramblerboy | januari 10, 2009

ny resa eller ny etapp?

Imorgon gör jag istortsett det som jag sa i första inlägget att jag skulle göra.
Jag sätter mig på ett tåg, med en fullpackad ryggsäck. Jag har ingen aning om vad jag ger mig in på, jag har ingenting att lita till mer än min egen fenomenala förmåga att överleva. Det som satt mig i situationen är det faktum att jag gör som jag brukar och kastar mig huvudstupa in i saker helt oigenomtänkt.

Jag är shitskraj och darrar i hela kroppen som ett asplöv.  Jag vet att de för bara några få timmar sen var så jag kunde ändra mig. Nu måste jag åka, och jag måste ta tag i hjärnspökena.  Dessutom måste jag visa att jag klarar av det. Trots att jag aldrig gjort något som helst liknande i hela mitt liv. Jag lät så kaxig i telefonen typ *d är klart jag klarar det*. Men såhär ett halvt dygn innna tåget lämnar stationen så är jag inte längre så säker. Jag kommer för första gången i mitt liv att hamna i en havsstad, en stad med mycket bråk och kriminalitet. En stad där jag hittintills bara känner en enda person som dessutom just nu råkar vara i stockholm tills i slutet på januari.

Jag kommer bo med en vilt främmande människa då det enda boende alternativet med så kort varsel som jag hade var att bli inneboende. Känns inte sådär jättekul att flytta från morsan till ännu en morsa. Men kanske är det precis vad jag behöver när den inre resan just nu kommit till ett vägskäl.
Jag måste välja väg. och jag måste börja vandra på den redan på måndag. Jag räknar med att jag kanske inte kommer klara av vägbytet men då får jag väl falla, gå tillbaka till den invanda stigen för att sedan ta nästa chans att försöka ta mig fram på den nya vägen.

Nu återstår bara frågan om jag imorgon kommer påbörja en ny resa eller om detta också bara är en ny etapp på den vandring som kallas för livet.

Skrivet av: ramblerboy | december 14, 2008

kroppsdelen

häromdagen blev jag till frågad om vilken kroppsdel jag var.  Vad svarar man på det?  Jag började genast gå igenom kroppsdelarna en efter en.  Funderade är jag en muskel, en tarm, en njure, ett ben, en lunga etc. Jag bad om att få återkomma med svaret när jag tänkt färdigt. Problemet är bara att ju fler kroppsdelar jag kommer att tänka på dessto fler kan jag länka till det. Först tänkte jag öra och sedan kom trumhinna, stämbygel hammare etc.  Kroppen består helt enkelt av alldelles för många delar för att jag ska kunna välja en, alla delarna behövs ju lika mycket.

Konfaledaren som även ställde frågan till mig berättade följande episod från ett av hens läger där de just pratat om kroppen.

”Efter samlingen så var det en tjej som hängde på trappräcket och frågade om jag hade tid en sekund, jag stannade upp då det verkade vara viktigt, Då sa hon att hon bara var en liten lilltånagel  och inte värd ett dyft. jag försökte övertala henne om att hon visst var värdefull
.Just då gick dörren upp och en kille kom in, jag blev lite orolig, killar runt 15 bast är inte så kända för att vara taktiska.
-En lilltånagel säger du,  d är ju jätteviktiga, jag tappade min ena en gång å sen jag gick så här”
han illustrerade hur han hade stapplat runt helt utan balans tills han föll ihop i en hög på hallgolvet.
både jag och tjejen log, för precis som du säger så behövs alla delar lika mycket”

eftersom jag inte känner mig speciellt varken värdefull eller speciell började jag fundera på saker som man kanske faktiskt klarar sig utan om man nu ser till att samhället i stort är en enda kropp.
blindtarm, min egen opererade jag bort för några år sedan och jag har inte direkt saknat den. Men å andra sidan så fick jag ett väldigt fult ärr på magen. Och om man då kopplar det till verkliga livet så även om jag själv klarar mig bra utan mig och därför skulle kunna dö, så skulle folk runtomkring få ärr, ärr som aldrig läker.
Ett öga, borde väl räcka för att kunna se. Men så pratade jag med en som förlorat ögat i en olycka och hur svår hens vardag blev då det var svårt att bestämma avstånd och att uppfatta vad som hände på den blinda sidan
jamen man klarar sig iallfall med ett ben och en arm…faktum är att det finns massor med folk som klarar sig alldelles utmärkt både utan armar och ben. Men för dem som är vana vid det så blir det svårt när de plötsligt inte är där längre.

Och kanske är det så att kroppen fungerar bäst när den är som den är van och man kanske tycker att någonting är värdelöst och inte behövs, men om man tar bort det eller bara råkar skada sig i just den delen så inser man varför den behövs.  Därför kan jag inte säga vad jag är för kroppsdel. Jag vet inte riktigt vad jag behövs till eller vad som är mitt syfte med att vandra på den här jorden. Men någonsntans i kroppen sitter jag och gör mitt jobb så gott jag kan.

Skrivet av: ramblerboy | december 10, 2008

Muffin

Jag hade tänkt att den här bloggen skulle vara filosofisk, lite lagom lummig, inte säga någonting rakt ut. Men det här var någonting jag inte kunde låta bli.

Jag kollade in Kiumbe’s blogg http://kiumbe.wordpress.com/2008/08/07/vilken-muffin-ar-du/

Och jag kunde inte låta bli att testa mig.

om du åxå vill testa dig http://www.dagensmuffin.se/test.pl

Du är en Müslimuffin

Du har fortfarande kvar din gamla Fjällräven-ryggsäck från början av 80-talet och du tycker att Ecco sålde sig till kapitalet när de började göra sneakers. När du träffar dina vänner över lite rödtjut talar ni fortfarande om den där gången ni kramade träd i Bohuslän i början av 90-talet. Du äter enbart ekologiska livsmedel och undviker konserveringsmedel, fett och allt som kommer från djurriket. Ska vi vara lite ärliga kan du ibland bli lite torr och tråkig, även om det finns ett och annat russin att leta fram.

Medans kiumbe inte kunde stå för det så måste jag säga att allting stämmer.

Jag var en hejare på att krama träd under 90talet dock inte i bohuslän utan i småland, jag äger en gammal sliten kånken från tidigt 80tal och den håller än. det enda jag kanske inte kan hålla med om är att jag undviker fett, fett är såååå gott juhe.  Likaså en god biffstek. Men att jag är en torris stämmer till 100%

Skrivet av: ramblerboy | december 7, 2008

introduktion

Min inre resa påbörjade jag för kanske 24,5 år sedan. Eller kanske först för 5 år sedan kanske har jag egentligen inte påbörjat den ännu. Men någonting inom mig har hela tiden skett ända från att jag föddes och ända tills denna dag.

Vissa steg har varit större och andra mindre. Ibland har jag känt att jag måste sätta ner foten rejält, hårt,  lixom göra en markering. Både för min egen skull och för alla de människor som finns omkring. Jag skulle vilja säga att det var när jag satte ner foten för ca 1,5  år sedan som min resa verkligen började. Det var då jag sakta sakta började dala ner från mitt svävande högt uppe i skyn till att finna fast mark under mina fötter. Jag har fortfarande inte landat riktigt och det svajjar fortfarande en hel del och jag tappar ibland balansen och faller ihop i en hög. Men marken under mig bär och jag klarar i regel av att resa mig upp igen. Ofta tack vare en okänd utsträckt hand.

Resan hittintills har varit oerhört snårig och ibland kommer jag tillbaka till stigar jag vandrat på tidigare och det är de snårigaste och krokigaste av alla och jag måste ta mig igenom dem en för en för att bana en väg. Snåren som ligger framför går i regel lättare då man där redan kan se på håll att de kommer. Och man kanske därför kan välja en liten annan väg.

Den inre resan är inget som någon enda människa slipper undan, vissa klarar sig bra och går rätt rakt på målet. För andra är det som för mig ett letande efter stigar, ljusningar etc och livet går krokigt och upp och ner. En kanske inte tror att man kommer någonstans och bara springer runt i cirklar. För att ett par år senare stå på en klippa och se ut över dalen och inte förstå varför det skulle ha varit så svårt.

De yttre resorna är i regel lättare att både sätta ord på och faktikst genomföra.  Där har man ofatst ett rätt klart mål. Man ska transportera sig till punkt B via den utmärkta leden, vägen etc beroende på om man använder fötterna, en motorcykel, eller kanske ett par skridskor. Men de resorna kan vara nog så spännande. Efter att ha hållit uppe med friluftsliv i ett år så är jag så sugen på äventyr att jag håller på att spricka. Inte blir det bättre av att polaren  Pär är i Nepal och man får lite bilder och han berättar om allt spännande han får vara med om. JA det gör verkligen att äventyraren i mig vaknar till liv, den där inre rösten som säger att INGENTING är omöjligt.

Den där rösten som inte bryr sig om hur högt berget är, hur lång vägen är eller OM jag faktikst klarar av det.  Det enda den gör är att sporra mig vidare och vidare och vidare.  Det är den som befaller mig att bara packa väskan, sätta mig på tåget och se vart jag hamnar. Och kanske är det precis vad jag kommer göra en dag.

Kategorier